LITTERATUR OCH SPRÅK [Elektronisk resurs] Rethinking Knowledge. Modelling the World as Unfolding through Info-Computation; Musikens roll i Günter Grass prosa; Bölls, Giordanos und Hamiltons irische Tagebücher; Remembrance of the Holocaust; 1800-talets självbiografi bortom Rousseau och Goethe; Jack London’s <em>White Fang</em> as Ethological and Evolutionistic Bildungsroman;<em></em> Sense of Nature and Ecopedagogical Design in Swedish Children’s literature

• Föreliggande nummer av Litteratur och språk har både till innehåll och utformning ett brett internationellt anslag med bidrag som är skrivna på svenska, engelska och tyska. Gordana Dodig-Crnkovic inleder med en artikel som anlägger ett nytt, evolutionärt perspektiv på kunskap. Författaren konstaterar att kunskap alltsedan Platon och Aristoteles har studerats inom epistemologin, en gren av filosofin som sysslar med propositionell kunskap, dvs. kunskap som kan uttryckas enligt formeln "A vet att p" där A är en person och p är en proposition (ett påstående). Det centrala här är sanningshalten i påståenden. Dodig-Crnkovic tar dock i sin artikel ”Rethinking Knowledge. Modelling the World as Unfolding through Info-Computation for an Embodied Situated Cognitive Agent” ett annorlunda grepp. Hon behandlar kunskap som ett biologiskt fenomen, såsom informationsstrukturer skapade av en organism som omvandlar information till nödvändig kunskap för överlevnad. Även de enklaste levande varelser använder information som de ordnar i olika komplexa kunskapsstrukturer. Därför kan kunskap studeras ur ett evolutionärt perspektiv som en process där informationsstrukturer i levande organismer blir alltmer komplexa som en följd av växelverkan med omgivningen, en växelverkan som även innefattar kommunikation med andra organismer. I det andra bidraget ”Trummor och kontrapunkt. Musikens roll i Günter Grass prosa” låter Beate Schirrmacher oss se att Günter Grass inte endast är författare och bildkonstnär, utan att även musiken spelar en central roll i hans författarskap. Schirrmacher framhåller att det finns många intermediala referenser till musik i Grass romaner. Ändå har t ex trummandets roll i Die Blechtrommel (1959) och referensen till den musikaliska kräftgången i novelltiteln Im Krebsgang (2002) länge förbisetts. Med hjälp av intermediala teorier följer artikeln upp musikens betydelse i Grass prosa. Författaren använder sig av ett transmedialt perspektiv som fokuserar på gemensamheterna mellan text och musik. Repetitivitet, simultanitet och performativitet förknippas mer med musik än med litteratur, men de är också återkommande kännetecken i Grass berättarteknik. I textexempel från Die Blechtrommel , Im Krebsgang und Ein weites Feld (1995) analyserar Schirrmacher verkens transmediala gemensamhet med musik. Hon lyfter fram hur repetitiva, simultana och performativa mönster blir avgörande för tolkningen, vilket i sin tur kastar nytt ljus över Grass prosa och lyfter fram aspekter som tidigare förbisetts eller till och med kritiserats. Thorsten Päplow tar i ”Poetologische Konzeptionen des Platzes in drei ‚Irischen Tagebüchern‘: Heinrich Bölls Irisches Tagebuch , Ralph Giordanos Mein Irisches Tagebuch und Hugo Hamiltons Die redselige Insel. Irisches Tagebuch ” upp platsens betydelse som poetologisk faktor i tre resetexter, nämligen i de ”irländska dagböcker” som författats av Heinrich Böll, Ralph Giordano och Hugo Hamilton. Eftersom det hittills knappast funnits några undersökningar kring vilken bärighet betydelsen av orter och platser har i reselitteraturen, presenterar artikelförfattaren inledningsvis olika orts- och platskoncept. De analyser som sedan följer syftar till att åskådliggöra vilken roll orter, platser eller landskap kan ha som betydelsepotential i respektive författares ”irländska dagbok”. I ”German Literature and Remembrance of the Holocaust” pekar Sture Packalén med utgångspunkt från den tyskspråkiga litteraturen efter 1945 på vilken central roll just litteraturen spelat under hela efterkrigstiden för att bevara minnet av Förintelsen, men också minnet av de tyska lidandena. Packalén visar att de tyska författarna i denna minnesprocess tagit på sig rollen som ett ”nationens samvete”. Samtidigt lyfter han fram hur det i de litterära texterna synliggörs att nationalsocialismen och Förintelsen varit och fortfarande är svårhanterliga ämnen i Tyskland. I artikeln framhålls vidare att dialogen kring det förflutna, det man minns av nazisttiden och de olika roller Förintelsen spelat och fortfarande spelar i dagens tyska samhälle är beroende av på vilket sätt och av vem allt detta blir ihågkommet. Det går därför inte att tala om en enhetlig ”tysk” minneskultur vare sig före eller efter 1989. Däremot kan man i litteraturen urskilja olika minnesgemenskaper som var för sig fokuserar förföljelsen av judarna, Förintelsen, kriget och det nazistiska förflutna på ett karakteristiskt sätt. Ingemar Haag konstaterar i ”De två vägarna – 1800-talets självbiografi bortom Jean-Jacques Rousseau och Johann Wolfgang von Goethe: några nedslag hos George Sand, Alfred de Musset och Thomas De Quincey”, att borgerlighetens ökade samhälleliga inflytande under 17- och 1800-talen också krävde krävde ett konstnärligt uttryck. Haag tar vidare upp att det finns en viss samstämmighet inom forskningen om att just romanen blev borgerlighetens genre per se. Han menar att man också skulle kunna lägga till självbiografin som ett led i detta legitimeringsprojekt. 1800-talet flödar över av självbiografier. Rousseau blev tidigt den stora förebilden. Hans introverta självanalys fick många efterföljare – men senare också många kritiker, som förhöll sig negativa till hans navelskåderi. Sand och de Musset var några av hans belackare. I sin essä diskuterar Ingemar Haag Sands, de Mussets och De Quinceys självbiografiska texter som ett svar på Rousseaus introspektiva förhållningssätt. De sympatiserar, enligt Haag, snarare med den hållning som Goethe förespråkar i Dichtung und Wahrheit , där jaget definieras utifrån interaktionen med historien och samhället. De två avslutande bidragen har båda en ekokritisk inriktning. Karin Molander Danielssons artikel ” White Fang as Ethological and Evolutionistic Bildungsroman” är en studie som tar särskilt fasta på hur Jack London i sin roman White Fang framställer huvudkaraktärens beteende och kognition. I artikeln görs även en jämförelse av hur hundar och vargar beskrivs i den etologiska litteraturen. Molander Danielsson visar fram hur huvudpersonens utveckling från vild varghybrid till domesticerad hund på många sätt motsvarar den evolutionära utveckling som hunden, canis familiaris , genomgått. Romanen kan därför enligt artikelförfattaren läsas både som en evolutionär och som en traditionell Bildungsroman . Den sista artikeln med titeln “Sense of Nature and Ecopedagogical Design in Swedish Children’s Literature from the 20th Century” består av fyra konferensbidrag skrivna av Magnus Jansson, Karin Molander Danielsson, Sture Packalén och Marie Öhman. De deltog i juni 2013 i den tionde internationella litteraturkonferensen ”Changing Nature: Migrations, Energies, Limits” i arrangemang av ASLE, The Association for the Study of Literature and the Environment vid University of Kansas, Lawrence . Med exempel från Elsa Beskow, Selma Lagerlöf, Inga Borg och Astrid Lindgren fokuserar artikelförfattarna i sina bidrag på hur ekopedagogiska drag och människans interaktion med naturen framträder i svenska barnbokstexter från tidigt till sent nittonhundratal.   

Ämnesord

Humanities  (hsv)

Humaniora  (hsv)

Didactics  (mdh)

didaktik  (mdh)

Genre

government publication  (marcgt)